Rolles Atelje

Såg för länge sen på TV en film som hette " Vi hade i alla fall tur med vädret" . En historia om en man som hade ett riktigt litet helsike under hela sin semester.

Nu vill jag inte göra mig märkvärdig på nåt vis, men jag har faktiskt varit med om nåt liknande.

I mitt förra äktenskap hade vi hundkennel min dåvarande fru ( vi kan kalla henne X:et ) och jag.  Vi födde upp Bearded Collies. Härliga hundar med långt, långt hår.

Nu var det så att vi skulle på semester till mina släktingar i Mora. På vägen dit skulle vi passa på att ställa ut två hundar på en stor utställning i Östersund. Som sällskap på resan följde ett annat par som också skulle ställa ut. De körde sin egen, helt nya lilla japanska kombibil. Vi kan kalla dem Togga och Lisa. Togga var mycket noga med att den nya bilen skulle "köras in". Det innebar att han inte fick köra över 70 km i timmen.

Nåväl. Då var det bara att starta mitt i natten för veterinärbesiktningen på utställningen var kl. 06.00

Kl. 24.00 stuvade vi in våra tre barn, Micke, Ronny och Carola, två hundar och en massa packning i vår gamla 245:a och drog iväg. Togga fick köra först och bestämma farten plus att han visste en genväg som skulle gå fortare att köra. Vi harvade på i vad som kändes som en evighet i 70 km i timmen och framåt femtiden på morgonen började jag att ana oråd. Var tusan var vi någonstans? Körde ifatt Togga och stannade av honom. Gissa vad!? Han visste inte heller var vi var.

- Ja då får du knacka på i nåt hus och fråga, sade jag ganska så irriterad och trött. Du sa ju att du visste om en genväg och nu står vi här mitt ute i ingenstans och vet inte var vi är. En timme före vet-besiktningen!

Efter några dörrknackningar hos en massa förskräckta människor fem på morgonen öppnade äntligen en gammal man som kunde berätta att vi var på helt fel väg.

-Men om ni genar tvärs över skogen här så har ni inte så långt kvar.

Vi tackade och drog iväg. På en väg byggd för traktorer!

Äntligen framme i Östersund väckte vi våra stackars barn och sa att det var dags att klä sig. Det blåste kuling och var bara tio grader varmt ute. Micke frågade då var vi lagt hans skor. Vi sökte i packningen och gissa vad?

Alla barnens skor hade vi glömt hemma på förstukvisten!

JÄÄ...LAR !!!

Eftersom hundarna måste besiktas stannade jag kvar med barnen i bilen medan X:et gick iväg med de två rufsiga okammade hundarna.

De stackars barnen var både hungriga och trötta och så klart lättretade. Det kivades och skreks i två timmar innan X:et kom tillbaka med doggsen. Hon hade fått veta att våra hundar skulle visas upp kl. 10.00

Vi satt och väntade i bilen tills klockan var nio och affärerna öppnade. Då ilade vi iväg in i samhället och köpte nya skor till barnen. Tre par skor på direkten !

Väl tillbaka på parkeringen öppnade Micke dörren och klev ur. Han smällde igen dörren rakt över Carolas ena hand så hon tjöt rakt ut.

Trött och iriterad som jag var hoppade jag ur bilen och  gav stackars Micke en rejäl utskällning samtidigt som jag lyfte upp Carola och satte mig i framsätet för att trösta henne. Runt om oss fanns en massa folk som stirrade och säkert undrade om jag var riktigt klok.

- Stäng dörren och följ efter morsan sade jag till Micke.
Som sagt. Han smällde återigen igen dörren. Vad jag inte märkte var att jag höll dottern så att hennes ena ben stack ut.  
OJ, OJ, OJ, stackars flicka. Nu hade hon klämt både handen och benet !

Vi satt och lugnade ner oss ett tag innan vi också knallade iväg för att köpa lite frukost inne på utställningen. Den enda som hållit sig någorlunda lugn under hela tiden var Ronny. Han strosade efter i sakta mak.

Väl inne, fortfarande med Carola i famnen, gick jag fram till restaurangdisken  och beställde mackor och fika. Carola ville inte släppa mig. Hon hade ju ont stackarn.

Jag balanserade barnens frukost och min kaffekopp fram till ett bord. När jag skulle sätta mig ner vickade så klart kaffekoppen av brickan och gissa var kaffet hamnade!

Över Carolas arm!
Hon skrek rakt ut och nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag samlade ihop frukosten och barnen och stövlade iväg i rask takt tillbaka till bilen. Där åt vi vår frukost och satt hela dagen. Barnen var ute och sprang av sig lite energi och tristess mellan varven.

Till slut kom X:et tillbaka med hundarna. Nu hade vår Fader i himlen öppnat alla dammluckor och regnet störtade ner. Det var bara att snabbt som tusan rusa ut och öppna bakluckan. In med två blöta långhåriga hundar och så iväg. Efter ett par minuters körande kände jag att det luktade fruktansvärt illa i bilen.

-Säg inte att nån hund har dåligt i magen ! fräste jag till X:et.

Bara att stanna och titta efter. Neej, som tur var hade inget hänt där bak i bilen. Jag satte mig in igen men det formligen stank i bilen. När jag tittade ner på golvet såg jag varför.
Jag hade klivit i en stor hundskit på parkeringen och nu var det utsmetat över hela gummimattan!

Det var bara att stanna igen, gå ner i diket och ståendes i spöregnet tvätta av skon och sedan slängde jag iväg gummimattan till skogs med en lång svordom efter sig. I skick som nyduschad klafsade jag tillbaka in i bilen.

Äntligen iväg. Vi skulle fara ut till E.4:an och därifrån upp till Timrå där vi hyrt två stugor för natten. Jag körde först och sade åt Togga att om han tappade bort mig efter vägen skulle vi vänta vid en gammal nerlagd Statoilmack som låg i början av Timrå.

Väl i Timrå hade han mycket riktigt tappat oss. Han körde ju fortfarande bara sjuttio. Jag vek av och stannade vid den gamla macken och vi väntade och väntade.

Ingen Togga kom. På den tiden hade vi ju inga mobiltelefoner heller så vi kunde inte ringa och säga var vi var.

Till slut svängde jag ut på E4:an och körde sakta efter motorvägen. Halvvägs framme till stugorna mötte vi Togga. På fel sida av vägen, körandes söderut ! Med vajerräcke mitt på E4:an och ingenstans att vända !

- Nej, nej, nej utbrast jag helt uppgivet. Nu skiter jag i det här! Barnen måste få komma in och sova. De är ju både trötta och jäkligt less på hela eländet !

Vi for upp till Timrå och tog in i stugan vi hyrt. Nu var klockan 12 på natten och barnen gick snällt och lade sig. Själv tog jag två burkar öl och gick ut på trappen och satte mig och svepte burkarna i några drag.

Då kom Togga och Lisa körandes. Med dämpad ton sa de godnatt och gick in i sin stuga.

Dagen efter skiljdes vi åt. Togga och Lisa for hem till Piteå och vi fortsatte vår resa ner till Mora. Resten av resan gick helt smärtfritt och semestern blev bra till slut.

Men den resan glömmer jag aldrig ! Vi hade inte ens tur med vädret !

Rolle